Olycka, en dag av smärta och tårar

Det blev en lång och smärtsam dag igår. Det känns som min axel har hoppat ur led, vilket den givetvis inte har gjort för då hade det gjorde ondare men ungefär den känslan. Jag kan inte lyfta min högra arm och har väldigt ont i vissa rörelser. Jag hade för en gång skull tur och fick en återbudstid en timma senare. När jag är på väg dit ringer de från föris och berättar att Ines har ramlat ned två meter från en klätterställning och har slagit i axel, arm och huvud. Jag åker dit och hämtar henne, bär ut henne ledsen från förskolelärarens famn till bilen och åker mot vårdcentralen. Min axel undersöktes och jag har drabbats av en inflammation i en sena, går över av sig självt men gör ont. Fick rådet att inte bära tungt eller lyfta armen högt.

Vi kunde knappt fokusera på mig eftersom Ines satt bredvid hopsjunken och ledsen. Jag frågade ifall sjukgymnasten kunde titta på henne också och det gjorde hon gärna. Problemet var att Ines inte ville ta av sig tröjan eller bli undersökt. Sjukgymnasten var jättegullig och fixade en läkartid på mottagningen och en man som egentligen skulle haft den tiden sa till oss personligen att vi självklart skulle ta hans tid. Barn går alltid före sa han. Alltså! Vilken människa!♥ Tackade honom flera gånger.

Inne hos läkaren ville Ines fortfarande inte undersökas. Hon klamrade sig fast runt mig, pratade knappt och var bara ledsen. Inget skrik, inget högt gråt men ett ledset kroppsspråk med tårar i ögonen. Redan när jag träffade henne förstod jag att något var fel för det var så långt ifrån henne. Jag var tvungen att tvinga av henne tröjan och då grät hon. Fy fasen vad ont det gör i hjärtat.

Läkaren tittade på henne och vi kunde konstatera att nyckelbenet inte var brutet och att axeln var ganska rörlig. Hon sträckte upp armarna för att hon ville upp till mig osv. men eftersom hon inte riktigt ville det som läkaren bad henne göra så blev vi skickade till barnakuten.

På barnakuten träffade vi en sjuksköterska som kollade puls, hjärta, vägde henne, undersökte hennes axel och huvud. När det var klart tyckte hon att vi skulle åka hem och bad oss söka hjälp igen om det skulle göra ont dagen därpå. Jag satt kvar, sa att Ines hade ont i armen och bad henne undersöka hennes arm i alla fall. Hon kände på armen och Ines skrek direkt när hon tog på underarmen. Sjuksköterskan sa att det kanske var lika bra att vi röntgade armen. Hon bad oss ringa till vårdcentralen för att boka till genom dem till röntgen.

Jag fick en uppringningstid två timmar senare och berättade att jag ville ha en remiss till röntgen. Då får jag som svar att hon måste undersökas av läkare för att få en remiss till röntgen? Här börjar jag bli smått galen på sjukvården. Ines somnar (sover aldrig på dagarna annars), äter knappt, är tystlåten och ledsen. Jag förstår på hennes kroppsspråk att hon har ont och att hon mår dåligt. Vi får en till tid på en annan vårdcentral 3,5 timme senare och Ines ska undersökas ytterligare en gång. Hon sover på väg dit men är på ganska bra humör i väntrummet. När vi kommer in och ska ta av tröjan igen gallskriker hon och vill inte alls. Hon blir illröd i ansiktet, tårarna sprutar, får knappt någon luft och är alldeles hyper. Jag berättar att det är underarmen hon har ont i och vi får äntligen en remiss. Vi går därifrån och Ines gråter men lugnar sig i bilen.

I flera timmar har jag stöttat min älskade lilla tjej. Peppat henne, talat om vad som ska hända, förberett henne, kramat, pussat.. Men efter det där hemska läkarbesöket brast det för mig. Det gjorde så jävla ont att se henne ha så ont. Det var fruktansvärt att tvinga av henne kläderna en gång till och jag kände mig som hennes fiende eftersom det var jag som var tvungen att göra det. Kriga mot min lilla treåring som har ont. Gråter bara av att skriva det. Jag spände fast henne i bilstolen och när jag stängde dörren brast jag ut i gråt. Ville att hon skulle må bra och fria henne från all smärta i världen. Jag försökte svälja gråten för att hon inte skulle märka något, tog ett djupt andetag och åkte till Ryhov igen. Vi väntade en timme på att hon skulle röntgas. Röntgen gick bra och hon satt helt stilla i mitt knä. Jag tror det berodde mycket på att kvinnan vi träffade där pratade med Ines på ett sätt som hon pratar och förstår. Hon la sig på samma nivå och det kändes jätteskönt att Ines fick bli bekräftad.

Vi läste en bok tillsammans och lekte i ett litet lekrum medan vi väntade på beskedet. Sedan blev vi skickade till akuten fortfarande ovetandes om vad som hade hänt. Ines började bli trött men hon hade blivit sig själv igen, något lugnare och med en arm hängades. Vi hade springtävling i korridoren bort till akuten och hon skrattade lite igen. Hand i hand, vi två.

På akuten blev vi sittandes och det var många som behövde hjälp. Förstår att den som är mest akut får hjälp först men efter 1,5 timme frågade jag sköterskan om hon hade någon aning om tid men hon snäste något till svar. Förstod att hon var trött på frågan.. Hon sökte på Ines namn och frågade ifall hon ens var registrerad och där kände jag ännu en gång men vad fan. Precis efter blev hon uppropad som tur var. In på akuten, en jättetrevlig sjuksköterska tog hand om Ines, pratade snällt med henne och var försiktig. Ines undersöktes ÄNNU en gång och sjuksköterskan konstaterade att Ines behövde röntgas. (!!!!!???) Jag svarade trevligt tillbaka att hon redan hade röntgats men den informationen hade de tydligen inte fått. Hon gick in på datorn och hittade ett besked som tur var. Vi fick ett rum fyllt med bandage och gips men vi fick fortfarande inte veta vad som hade hänt med Ines eftersom det var tvunget att komma från läkare. Vi fick vänta ytterligare 30 innan en ny läkare kom in och undersökte Ines. Då fick vi beskedet att hon hade brutit benen i armen. Vi fick vänta ytterligare 30-40 minuter innan en sköterska kom och gipsade hennes arm. Hon blev lite rädd för att ha gips men jag hann lyckas övertala henne att det var något positivt på den dötiden vid hade mellan. När det var dags fick hon välja färg på bandage och hon blev så glad.

Denna tappra flicka. Hon var så HIMLA duktig hela dagen. Jag är så stolt över henne och överöste henne med kärlek dagen lång. När vi var klara på akuten vid 19.50 skyndade vi oss till A6 för att hinna köpa nagellack till henne. Jag parkerade precis utanför ingången och vi kutade in. Jag hade nämligen lovat henne det om hon var duktig hos doktorn. Efter det fick jag en beställning på ostbågar så det var bara stanna på närmsta mack. Det var hon såklart värd. ♥ Älskling. Jesper sov på soffan inatt och Ines låg bredvid mig. Hon gnällde lite i sömnen och när jag flyttade på armen blev hon tyst igen. Antar att det är lite tungt och ovant i början. Jag låg vaken och grubblade inatt. Det kändes som att jag inte fattade förrän då vad som hade hänt och vad som kunde ha hänt. Hon måste gråtit sådär hjärtskärande när hon ramlade.. att jag inte var där.. usch kändes skönt att jag fick vara vid hennes sida resten av dagen och somna tätt intill henne.

Idag har hon näst intill varit sig själv. Hon använder varken armen eller handen men är på gott humör. Hon sprang från bilen förut och ramlade givetvis rakt på asfalten. Jag rusade fram till henne och lugnade henne. Hon har klagat några gånger under dagen att det har gjort ont och det tror jag säkert. Nu blir det gips i 2,5 vecka sen hoppas vi att det är läkt.

I skrivandets stund ringde den första läkaren som vi var hos igår och frågade vad som hände igår. Hon var chockad över barnakuten hade skickat tillbaka oss till en vårdcentral. Hon skulle följa upp ärendet, professionellt och omtänksamt tycker jag. Känns viktigt att det kommer fram att det går snett så att det inte händer andra också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.