Ett steg fram och två tillbaka

Vårt liv känns kaotiskt. Jag är mitt i en justering av en medicin och har mått riktigt dåligt. Jag har haft svårt för livet, inte orkat, tappat förtroendet för mig själv, gett upp, gråtit, gått itu, känt mig ensam, bara sett mörker, varit rädd.. Tanken var att jag skulle ha börjat jobba nu men här sitter jag och känner en stress över att jag inte jobbar och att jag måste bli frisk NU. Båda barnen går på förskola numera och det var inte förrän Ester började som jag kände att jag verkligen blev sjukskriven på riktigt. Det är en sak att vara sjukskriven på pappret men en annan att ha ett barn att ta hand om samtidigt.. Det har inte fungerat helt ärligt men nu när de är på förskola några timmar om dagen känner jag att jag är på bättringsvägen. Jag kan sova om jag är trött (ibland somnar jag direkt efter lämning och vaknar precis innan hämtning), vara i stallet för att bli gladare och få annat att tänka på, måla, skriva, dricka en kopp te och stirra ut i skogen eller göra något som får mig att må bättre.

Det känns bättre och jag önskar att jag hade fått den här tiden tidigare. Dock är det bättre sent än aldrig. Det här är en evighet för mig och jag skäms att jag inte är bättre. ”Ryck upp dig, kom igen nu, ta tag i livet, gå vidare, hur svårt kan det vara” det känns som tankarna cirkulerar omkring mig. Det är jobbigt att säga att jag är sjukskriven för jag är ju som vanligt på utsidan. Känner mig falsk på något sätt? Känner mig inte trovärdig.  Haltar inte, har inga blåmärken och inget som syns. Jag kan sminka mig och se ut som världens lyckligaste människa. Jag kan vara social, prata, le, skratta.. smälta in.

Jag vill visa såren för att slippa prata om att det men ändå bekräftas av andra att jag inte mår bra. Kunna må dåligt utan att känna skuld och stress. Jag skäms och orkar inte prata eller skriva om det längre. Trött på skiten. Trött på mig själv. Rädd för att människor inte ska tro mig eftersom jag är ”normal” på utsidan. Jag vill pausa resten av världen och ”leva ikapp” och trycka på play när jag är på banan igen.
psykisk ohälsa
Psykisk ohälsa är svårt. Jag vet inte hur jag ska göra, hur jag ska vara eller vad jag ska säga.

2 thoughts on “Ett steg fram och två tillbaka

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.